Idag när jag var ute och gick hamnade jag bakom ett lite äldre par som bor i närheten av mig. De har vuxna barn och såvitt jag vet även ett par barnbarn. Kvinnan är ganska kort och rund. Mannen går oftast med käpp. Jag uppskattar att de är i 60-års åldern. Hur som helst.
När jag gick där bakom dem skrattade och fnittrade de mest hela tiden och kvinnan hade det hjärtligaste skratt jag hört på länge. Jag vet inte vad de pratade om då de talade ett språk jag inte förstår men tydligt var att en av sakerna de skrattade åt var att mannen vid upprepade tillfällen försökte borsta bort något osynligt skräp från kvinnans byst. Varje gång skrattade hon gott och slog skämtsamt bort handen och mannen log lite spjuveraktigt.
Då slog det mig. Jag bryr mig inte om utbildning, hårfärg, jobb, kroppsform, längd (bara lite), intressen eller musiksmak. Det enda jag vet med säkerhet är att jag vill ha en man som efter 30 års äktenskap fortfarande hittar på dåliga ursäkter för att få röra vid mina bröst. Det är kärlek.
Igår när jag var och handlade gick det plötsligt förbi någon som luktade precis som min pappa brukade göra. Jag var tvungen att gå därifrån utan att köpa det jag skulle ha. Är det inte konstigt att en doft kan framkalla så starka känslor? Och inte blir det bättre av att det är jävlaskitfarsdag idag.
Ett par timmar varje kväll har ägnats åt att spela igenom ett tv-spel med en kompis. Det gick finfint men nu när det är slut måste vi ju börja umgås på ett nytt sätt. Vi kanske rent utav måste… prata. Hemska tanke. Måste försöka hitta ett nytt spel omgående.
Jag har även börjat detoxa lite för att se om det kan göra så att jag somnar lite lättare på kvällarna. Jag äter inte gluten eller socker, och det har visat sig att det är ju inte kul alls. Om jag åt ensidigt innan är det ännu värre nu. Tonfisksallad till lunch och quorn eller kyckling med ångkokta grönsaker till middag. Gott ibland, men äter man det ofta kan man inte liva upp det ens med extra små pärltomater som jag annars brukar tycka är ganska festliga. Och nötter i all ära, men någon choklad är det banne mig inte. Jag har en känsla av att det här inte kommer att hålla så länge…
Och det jag skrev i förra inlägget om att jag kanske borde gå ut och bli raggad på. Jag tar tillbaka det. Jag håller mig hemma. Chansar på att nästa jehova som knackar på min dörr är en riktig keeper.
Hoppsan. När jag var på Statoil för att köpa lite mjölk till mitt kvällskaffe blev jag så förvirrad av att de håller på att bygga om att jag hyrde en film av bara farten. När ska jag hinna titta på den? Stress, stress, stress.
Jag ska förresten måla om sovrummet och arbetsrummet innan helgen. Bara tanken på att släpa runt alla möbler gör mig lite matt men det blir nog fint när det är färdigt. Man skulle kunna tycka att jag borde be någon hjälpa mig men jag har vissa kontrollfreakstendenser när det gäller DIY. Jag litar inte på att någon annan kan göra det lika bra som jag. Och jag gör det ändå ganska dåligt. Med andra ord har jag inte särskilt höga tankar om mina vänner och bekanta och det är inget jag är stolt över. Men om någon ska göra ett dåligt jobb ser jag helst att det är jag – då har jag bara mig själv att skylla och slipper gå omkring och hysa agg mot en vän.
I lördags tillbringade jag återigen kvällen med att spela tv-spel med samma kompis som innan, och mellan allt tuggande och skrikande utarbetade jag en teori som jag under ett kort ögonblick var mäkta stolt över. Den gick i stora drag ut på att det inte är så konstigt att jag är singel om jag tillbringar kvällarna hemma med tv-spel och en tjejkompis istället för att vara ute på stan och ragga. Eller snarare bli raggad på. Jag raggar icke. Nichts. Hur som helst var det en väldigt bra teori som jag kände mig nöjd med. Ända tills min kompis kände sig tvingad att påpeka att hon gör exakt samma saker som jag om kvällarna och hon är minsann inte singel. Bitch.
Jag har alltid varit väldigt lättskrämd. Blir t.ex. väldigt stressad av att titta på skräckfilmer och sitter och blundar och håller för öronen hälften av tiden. Fast samtidigt gillar jag känslan av att för en tiondels sekund vara livrädd när något oväntat händer.
Dessvärre är jag likadan när jag spelar TV-spel. Jag och en kompis tillbringade gårdagskvällen med att gå omkring och skjuta ner diverse varelser, men jag tror att hon är lite irriterad på mig för varje gång det hoppar fram något runt ett hörn springer jag alltid skrikande i motsatt rikting. Eller min lilla gubbe springer.
Så för att lätta upp stämningen får man ibland göra andra, lite mindre skrämmande saker också. Till exempel tända eld på sin egen gubbe och leka human torch. Eller tävla om vem som kan springa närmast en trampmina utan att dö. Men favoriten är nog att låta sina gubbar torrjucka mot varandra medan man äter smågodis och funderar på hur man på bästa sätt ska omringa fienden och slakta dem.
Annars har jag i veckan skrattat åt saker på den här sidan, exempelvis det här.
Egentligen anser jag att jag är ganska smart och kanske till och med lite tekniskt lagd. Men ändå sitter jag här och ringer till min egen mobiltelefon för att försöka lista ut hur man svarar.
Jag har ett litet bekymmer. Jag var hos optikern för ett par veckor sedan och fick en ny sorts linser som skulle vara mycket bättre än dom jag hade innan. Båda sorterna är dygnet-runt-linser för det är behändigt när man som jag är så nära blind man kan komma utan att de facto vara just blind. Men tre kvällar i rad nu har jag fått skav på vänster öga och har därför varit tvungen att ta ut linsen. Och eftersom jag råkade ta sönder mina glasögon i juli och inte har skaffat några nya ännu får jag gå omkring med en lins i. Och det mina damer och herrar är en obehaglig upplevelse när man är så närsynt som jag är.
Så nu har jag två alternativ. Antingen ser jag till att prova ut ett par nya bågar så att jag kan ta ut båda linserna vid behov. Eller ringer jag och säger att jag vill ha min gamla sort igen. (Det finns ju som alltid i såna här lägen ett secret option number 3, men eftersom det skulle innebära lapp för ögat à la skelande 7-åring tänker jag inte ens överväga det.) Med tanke på hur handlingskraftig jag är kommer mitt bekymmer nog att ha löst sig lagom till jul.
Om jag var en superhjälte skulle jag vara Sofe – The Procrastinator. Det är dock oklart vilken min superkraft skulle vara.
När man har sett alla filmer man vill se och när man har spelat PS2 så att man har kramp i tummarna och när man inte orkar läsa en bok till men ändå inte känner sig frisk nog att ge sig ut i verkligenheten. Vad gör man då? Jo man skapar en profil på en datingsida och lutar sig sedan tillbaka för att se vad som händer. Kanske får man en flirt från en man som kallar sig Dansblomman. Kanske tillhör en av de första bilderna som möter en när man gör en enkel sökning på länet en kollega. Och den därefter en klasskompis från gymnasiet. Kanske slås man av tanken att det inte vore helt fel att flytta ändå. Och kanske finner man det en gnutta irriterande att en stor del av männen på sidan inte kan uttrycka sig i skrift. Ja. Kanske.
